Fantasytävlingen

Okej, nu var det ett tag sedan jag bloggade men jag tror att det snart kommer upp en recension på Skuggvandrare, i alla fall så ska jag nu lägga upp mitt andra pris vinnande berättelse från fantasytävlingen, bara för att. Den är inte jättebra så döm mig inte… 

Jag sprang, sprang långt, långt bort.

Jag stannade tvärt och spärrade upp ögonen.

Framför mig stod ett väldigt djur med skimrande röda ögon, djuret var enormt.

Djuret hade vingar.

Det var en drake.

Jag drog mitt svärd och gick närmre.

Draken grymtade till och ryggade bakåt vid åsynen av svärdet. Människor och drakar brukar leva i fred men ibland hände det att vi dödar varandra.

Jag backade jag också och tog sedan ett språng mot draken, den svarta besten slog omkull mig och jag ramlade hårt på marken.

Jag satte mig kvickt upp igen och gjorde ännu ett utfall, den här gången överrumplade jag draken som trodde att det skulle ta längre tid för mig att resa mig och hon vacklade till. Jag hade rispat hennes vänstra lår och tack vare det magiska svärdet gjorde det ont.

Draken backade ännu mer och gav till ett rop när jag gjorde ännu ett utfall, denna gång kunde hon inte slå ner mig med vänster ben och jag kunde därför göra en djup reva i hennes högra axel.

Det gröna blodet sipprade ut och blev en kontrast mot det svarta skinnet.

Jag vaknade med ett skrik och såg mig omkring. Var var jag?

Minnena kom tillbaka och jag förstod att det bara hade varit en dröm, en mardröm om vad som hände den hemska natten.

Jag lade mig ner igen i min säng och hoppades att jag skulle kunna somna om igen.

Jag ryggade förskräckt bakåt, jag var inte van vid drakblod.

Min far har alltid varit emot dödandet av drakar då han hellre samarbetade med de kloka djuren, jag höll egentligen med honom i det men han skulle ha velat att jag dödade en drake om mitt eget liv stod på spel.

Draken gav till ett uppgivet rop och lade sig ner på marken. Hon var besegrad.

Jag suckade tungt och högg huvudet av henne. Jag skulle gärna ha sluppit men hon var utsänd av mina fiender, de som hade dödat min far.

Vilka de var visste jag inte, jag visste bara att de ville ta över kungariket och att de hade vänt alla emot far, så länge jag var i livet kunde de inte regera, de hade dödat alla mina syskon och nu var det bara jag kvar.

Jag måste skaffa hjälp hade Markius, min äldste bror sagt innan de hade dödat honom, då var det bara han och jag kvar.

Jag fortsatte att springa och kom tillslut fram till ett hus, dagen hade börjat gry och nu hade jag sprungit i ett dygn ungefär.

Jag suckade och såg försiktigt in genom det lilla fönstret till huset, det var inte tomt.

Jag svalde hårt och knackade på, var det väktare av muren så skulle jag behöva springa igen, fort.

En gammal kvinna öppnade och frågade trött vad jag ville.

Jag frågade först om hennes man var en väktare, riddare eller vakt men hon sa att hon inte hade någon man.

”Vad jobbar du med då?” frågade jag och såg på henne, hon var gammal men hade hon ingen man så hade hon inte heller några barn som kunde ta hand om henne och hon var tvungen att jobba.

”Jag är läkare i byn en bit härifrån.” svarade hon och jag nickade, hon var en häxa, de brukade man kunna lita på.

”Kan jag få sova här över dagen?” frågade jag och hon nickade.

”Tack så mycket, jag har inget att betala med…” sa jag men hon viftade bara bort det.

”Jag ska komma ihåg det här.” sa jag och hon log.

”Sov nu.” sa hon och visade mig in till ett rum. Hon stängde dörren och gick och jag la mig utmattad på sängen för att snabbt somna.

Jag vaknade några timmar senare av viskande röster, jag har alltid haft lätt att vakna av minsta ljud och i slottet hade mitt rum legat långt från de andra för att jag inte skulle vakna.

Jag kunde direkt uppfatta vad de pratade om, mig och hur mycket pengar häxan kunde få av väktarna om hon gav mig till dem. Jag suckade, satte mig upp och kollade mig omkring i rummet, det fanns ett litet fönster och det var min enda chans att ta mig ut.

Jag gick fram till fönstret och öppnade det, det var mitt på dagen nu och solen sken. Försiktigt klev jag ut i trädgården och började springa.

”Så pålitlig den häxan var…” muttrade jag och kollade bakåt, bra ingen följde efter mig.

Jag kom efter några timmar fram till en by, det var inte den första byn jag passerade så det var antagligen inte den där häxan jobbade.

Jag såg mig omkring och såg en marknad. Jag bytte snabbt till mig större skor, de jag hade på mig var för små eftersom att de var min lillebrors skor som jag hade fått på mig i all hast på väg bort från slottet, sedan bytte jag min brors skor mot lite mat och en väska.

Jag vandrade sedan omkring lite i staden, vart skulle jag ta vägen?

”Ursäkta mig men vet du vem som är byns häxa eller trollkarl och var jag kan hitta henne eller honom?” frågade jag en ganska ung kvinna på marknaden.

”Ja det är väl jag det om jag inte misstar mig.” skrattade hon och jag höjde på ögonbrynen.

”Jaså… Men du är så…” sa jag och hon avbröt.

”Ung? Ja, jo, det är jag.” sa hon och ryckte på axlarna.

”Hur som helst… Vad vill du med mig till?” frågade hon och jag suckade.

”Kan vi prata om det på något mindre offentligt ställe?” frågade jag och hon nickade.

”Kom.” sa hon och började gå. Jag följde lite oroligt efter och såg mig omkring för att kunna vägen ifall jag skulle behöva fly igen.

Hon öppnade en dörr och jag steg in.

Vi hade kommit till hennes hus, rummet var fullt av olika magiska saker, på väggarna hängde kors för att hålla demoner borta och hon hade stora guda statyer på ett stort bord. Hemma hade min favoritplats varit hos häxan, hon var också ganska ung men inte så ung som denna.

”Nå vad vill du ha hjälp med?” frågade häxan och log.

”Ehh jo… Du förstår jag är jagad, och jag behöver liksom någonstans att vara skyddad.” sa jag och hon nickade.

”… Och jag tänkte att en häxa vet bäst var en sådan plats är.” sa jag och hon nickade igen.

”Jo, det är sant.” sa hon och log igen.

”Men varför skulle jag berätta det för dig?” frågade hon och jag suckade.

”För att annars kommer jag att dö.” sa jag och såg på henne.

”Och det är mitt problem för att…?” flinade hon och jag visste att det var nu det gällde, jag var tvungen att berätta vem jag var och nu var frågan om hon skulle ta mig till väktarna eller om hon skulle hjälpa mig.

”För att annars kommer jag inte kunna regera över folket och de som mördade min far, konungen, kommer att få makten och det är ingen som vet vilka de är eller vad de vill, antagligen kommer befolkningen svälta och.” sa jag när hon avbröt mig.

”Okej, det räcker. Jag hjälper dig.” skrattade hon och klappade händer. Jag stämde in i hennes skratt och satte mig ner på golvet.

”Såhär kommer vi göra, bra att du satte dig förresten. Du ska sitta i en cirkel och sedan kommer jag att skicka dig till världen utan namn, det kommer gå bra. Du kommer komma direkt till världs väktarna och de kommer ta hand om dig.” sa hon och jag nickade svagt, fortfarande visste jag inte hur det skulle gå och om hon verkligen skulle hjälpa mig, men det var min sista chans. Jag visste inte ens vad världen utan namn var för något eller om det fanns.

Häxan började strö ut rosa pulver i en ring runt mig och mässa en trollformel.

Jag vaknade igen och nu kände jag att tårarna rann nedför mina kinder. Jag suckade och steg upp, jag skulle ändå behöva gå upp snart eftersom att det var tisdag och skola. Jag suckade igen och tänkte på Ladion, världen där jag kom ifrån. Nu var jag här, i världen utan namn, där det inte fanns några drakar, häxor eller trollkarlar och där man inte stred med svärd, där teknologin härskade. Där man hade konstiga kläder och där man gick i skolan, där de hade pengar istället för byteshandel.

Jag gick fram till min garderob och tog fram ett par jeans och en svart T-shirt och började klä på mig. Jag bodde i världsväktarnas flyktingläger i Irland, hit kom alla flyktingar från andra världar och fick bo medan de lärde sig om hur livet i den namnlösa världen var, det var bara i den namnlösa världen som man kunde ha sådana här ställen eftersom att de som bor i den namnlösa världen inte vet att det finns andra världar, i alla andra världar vet man om alla världar, utom den namnlösa. Eftersom att nästan ingen vet om den namnlösa världen så kan alla flyktingar som annars skulle dö (det vill säga de som har turen att klara sig så långt att de får reda på något om den namnlösa världen) starta ett nytt liv här.

Jag skakade på huvudet och gick ut genom dörren.

”Hej.” sa Jenna, mamman i min värdfamilj. Min värdfamilj var vanliga människor från den namnlösa världen och de trodde bara att jag var från något land där det var krig, de visste inte att jag kom från Ladion.

”Hej.” sa jag och log svagt.

”Hur har du sovit?” frågade Jenna och strök mig över huvudet.

”Jag… Jag hade en mardröm.” sa jag och hon nickade.

”Det blir bra, det var bara en dröm.” sa hon tröstande och jag nickade tyst.

”Jag gör lite frukost och sen går du till skolan.” sa Jenna.

Jag nickade och Jenna gick ner för att göra frukost.

Jag gick ner strax efter Jenna men när jag kom ner var frukosten redan klar. Jag satte mig och åt och sedan gick jag till skolan.

Väl där träffade jag Nivojla, min vän från Mitcho. Jag har aldrig varit i Mitcho men jag vet att det är ett enda stort hav, det var någon stor översvämning för flera hundra år sedan och sedan dess har de bott på havsbotten, i vattentäta städer såklart. Då är min värld nog den som är mest lik denna, vi har grönt gräs och en blå himmel, solen skiner ibland och ibland regnar det. Det finns över flera miljoner olika världar och alla är olika, mer eller mindre. Jag har till och med hört talas om en värld där allting är gjort av blod, fast det är antagligen bara en saga…

”Mardrömmar igen?” frågade Nivojla och jag nickade

”Samma?” frågade hon och jag nickade igen.

”Jag hade aldrig mardrömmar när jag var i Ladion…” suckade jag och hon såg på mig.

”Vill du tillbaka och dö eller?” skrattade hon fast jag såg i hennes ansikte att hon inte alls tyckte det var kul.

”Nej, men du vet vad jag menar.” suckade jag och hon nickade.

”Jag vet, men det är bättre att leva. En dag ska du tillbaka till Ladion och regera, men då måste du vara redo.” sa Nivojla och jag suckade.

”Jag vet.” sa jag och Nivojla slog till mig.

”Sluta sura nu.” flinade hon och jag skrattade.

Hon hade rätt. En dag skulle jag återvända hem, och då måste jag vara redo. Jag kunde inte åka tillbaka nu, för då skulle jag dö och det var vad de ville. Jag var tvungen att bo här tills jag var redo. Och när jag var redo, då skulle jag hem.