Höstlovet är redan slut...

Ja höstlovet har redan tagit slut och jag har knappt läst något alls! Ärligt jag har kanske bara läst 150 sidor! Förlåt för det, både till er som läser min blogg och till mig själv tror jag... Hur som helst... Nu ska jag lägga upp min Vampyrberättelse som alltså han vunnit andra pris...

Prolog:

Vampyrer är onda. Det har hon fått höra i hela sitt liv. När man bor i en by som plågas så hårt av vampyrer som denna gör. Då vet man att man förr eller senare blir deras nästa byte. Eller. Ännu värre. Deras nästa medlem. Men när den dagen kommer. Då är man inte beredd.

Nessa! Akta dig! Spring! Spring! Skynda dig!

Rösten plågar henne än. Rösten och personen. Personen klarade sig. Dock gjorde inte hon det. Egentligen var det inte hennes fel. Men vad kunde hon göra. Det är inte lätt att springa med en stukad fot. Ännu svårare när vampyrer jagar en. 

De tänkte nog festa på henne. Om jag nu var mycket till festmat som liten och senig som hon var. 

Men något gick fel. Det är därför du just nu läser det här som jag, jag menar hon, har skrivit. 

Hon kände deras tänder tryckas in i hennes hud. Hon kände hur blodet sögs ur henne. Hon kände. Och hon visste. Att nu. Just nu. Var den stunden då hon skulle dö. 

Men något eller rättare sagt någon skrämde iväg dem. 

Vad kan skrämma stora skoningslösa vampyrer? Svaret på det är hennes vän. Hennes bästa vän. Eller åtminstone var hon hennes vän. Wim. Wim Vampyrdräparen. 

Men vad hände då med den stackars flickan som blev liggande på marken blödande, döende? 

Jo hon. Jag. Blev en vampyr. 

Fast inte helt. Hon hade fått vampyr saliv. Men inte vampyrblod. Hon blev en halvvampyr. 

En vampyr fast med en människas hjärta och tanke. 

En som inte kan leva med människor, för hon behöver deras blod. En som inte heller kan leva med vampyrer för hon klarar inte att se vad de gör med människorna. Och hon är rädd för dem. 

Även om hon har samma styrka som dem. Hon har fortfarande en människas hjärna och därför är hon så ofantligt rädd för dem.

Det här är berättelsen om henne. Mig. Vanessa. Nessa. Flickan som blev en halvvampyr.

Jag sprang snabbt genom skogen. Jag behövde mat. Jag behövde blod. Jag behövde döda. Jag behövde. 

NEJ! SKÄRPNING! Tänkte jag och stannade. Om jag fortsatte tänka så skulle jag inte klara det. Jag vände mig snabbt om och lyssnade. Inget. Jag suckade tungt och satte mig ner. 

Jag saknade Wim, mor och far. Undra om de saknar mig… Om de tänker på mig som ”en av de som föll offer för vampyrerna” eller om de sörjde mig. 

Undra om Wim vill döda mig. Eller om hon sörjer. 

Undra om Wim såg att jag inte var en vampyr. Eller död. När hon skrämde iväg dem. Gjorde hon det för min skull eller ville hon bara döda vampyrerna? 

Hon gick ju fram till mig. Hon bara såg på mig och slöt ögonen. Sedan gick hon. 

Älskade Wim. 

Undra om hon ens gillade mig… Jag suckade. 

Det skulle jag aldrig få svar på. Likadant som jag aldrig skulle få vänner. Jag har allt för många fiender. Människor. Vampyrer. Om jag går till vampyrerna förvandlar de mig till en vampyr. Något jag aldrig skulle välja. Eller så dödar de mig. Har jag ens något blod längre? Jag suckade. Jag skulle aldrig få svar. För… det finns väl inte fler som mig?

Jag suckade tyst igen och började springa. Jag behövde komma bort. Bort, bort, bort. Till en stad långt borta. En stad med människor. En stad med blod. Varmt pulserande underbart blod. Jag skakade på huvudet men stannade inte.

Vänta.

Det är någon där borta. Fan.

Jag satte mig sakta och ljudlöst ner på en sten och hoppades på det bästa. Att personen skulle gå. Även om jag var så jäkligt hungrig kunde jag inte göra det. Inte mitt här i skogen. Jag suckade tyst. 

Människan kom närmare. Jag försökte se den men det var för mycket skog i vägen. Jag skymtade ett ansikte. Ett par intensivt blåa ögon. 

Men det kunde väl inte vara hon? Det fanns säkert fler med sådana ögon… Eller? Jag hade aldrig sett någon annan… Men världen var ju större än min by… Det gäller att sticka nu. Ifall ifall… Men skulle Wim dräpa mig? Jag menar… Hon förstod väl att jag inte var någon vampyr… Eller skulle hon göra det? Hon visste ju egentligen inte om jag verkligen var schyst eller så… 

Ta det säkra före det osäkra sa en röst inom mig. Och jag sprang. Jag skyndade mig därifrån. I en hastighet som jag gissade knappt var synlig. Hade jag varit en människa hade jag fått håll och börjat flåsa nästan direkt. Men nu var jag ju ingen människa längre. Jag hörde grenar knäckas bakom mig och gissade att Wim inte var långt borta. Hon hade till skillnad från mig bra kondition. Eller till skillnad från mig innan. Nu kunde jag lätt springa ifrån henne. När jag var mätt. Men nu hade jag inte ätit, eller ja, druckit. På länge. 

Min energi började ta slut och det visste jag. Jag var tvungen att stanna. Jag såg nu klart och tydligt att det var Wim. Och hon var ute och jagade. Hon ville dräpa mig.

Det blev svart för ögonen och jag föll.

- Var är jag? sa jag när jag vaknade efter jag vet inte hur länge. Allt var suddigt och jag såg ingenting

- Här. Svarade Wim och jag ryckte till.

- Wim… sa jag men hon avbröt mig.

- Tyst demon. Mitt uppdrag är att dräpa dig, du ska vara glad att du lever! Eller att du är död kanske… sa hon och jag ryckte till igen. Wim visste inte och det skulle inte bli lätt att övertala henne.

- Wim lyssna. Sa jag men hon struntade i mig och gick bort mot något som såg ut som vapen.

- Wim. Sa jag igen med hon gav mig en blick som sa mig att hålla tyst. Eller ja. Den kan ha sagt ”dö demon” eller något sådant men jag valde att tolka det som ”var tyst”.

- Wim snälla! Jag är fortfarande jag. Jag är ingen vampyr! Eller… Jo men, men inte helt! Jag kommer ihåg allt och jag tänker fortfarande som jag och jag är fortfarande livrädd för vampyrer, fast jag har samma styrka som dem!

- Lögnare! Alla vampyr jävlar minns allt från tiden som människa! Och du spelar ju för fan bara!! Och hur är det med blodet då om du nu som du säger inte är en riktig vampyr?! Skrek hon och jag svalde.

- Som en vampyr. Suckade jag och hon nickade.

- Då är du en vampyr. Alltså. Du måste dräpas. Sa hon och log snett.

            - Men jag är ju samma gamla Vanessa! Bara att jag är lite snabbare, starkare, ser bättre och… behöver blod.

- Fast det är ju rätt mycket som är olikt. Sa Wim och jag skakade på huvudet. Detta skulle inte gå.

- Snälla Wim. Sa jag och om jag skulle ha varit en människa skulle jag ha gråtit nu. Men… En vampyr kan inte gråta. Wim skakade på huvudet.

- Ledsen Nessa. Sa hon bara och gick fram till mig.  Jag suckade tungt. Jag var tvungen att göra något fort. Jag var ju fastbunden… men jag kanske kunde… Jag suckade igen. Jag var för svag. Jag knep ihop ögonen och väntade. Men inget hände så jag öppnade dem igen. Wim stod ett par meter bort och suckade.

- Jag kan inte. Sa hon och gick fram till mig igen.

- Inte mot dig. Sa hon och knöt upp repen. Jag ställde mig sakta upp och såg henne i ögonen.

- Wim. Sa jag men hon viftade bort det.

- Gå. Sa hon.

- Gå härifrån och spring. Spring långt innan jag ångrar mig. Sa hon och jag nickade sakta innan jag vände tvärt och sprang ut genom dörren.

- Nessa! Ropade hon efter mig och jag stannade.

- Hejdå. Sa hon och jag kunde nästan svära på att hon plockade bort en tår. Hon log lite smått och jag skrattade tyst.

- Hejdå. Svarade jag och log mot henne. Hon var verkligen min bästa vän hon gillade mig faktiskt även efter det jag hade blivit. Jag visste att vi snart skulle träffas igen. Även om det skulle ta ett tag så skulle vi träffas igen. Och jag skulle alltid komma ihåg henne. Min bästa vän. Wim. Wim Vampyrdräparen.